Sen sist:

 

Min bror blev inlagd på psyk pga sin ångest. Han va där ett tag, sen bestämde vår äldre bror att han skulle ta hem honom till sig istället. Och så blev det. Han flyttade hem till storebror med sin två vovvar.
Ett tag gick det väl ok. Lillebror o jag hade telefonkontakt nästan dygnet runt, han mådde skit och ingen lyssnade. Han satt mycket ensam och hade ingen att prata med.

Det blev tydligen en ohållbar situation för storebror, som inte riktigt förstår det här med ångest. Att det faktiskt är en sjukdom, du kan inte bara säga "Ryck upp dig". Förmodligen är det så att många tar fel på riktig ångest, och den ångest folk får efter att ha gjort dumma saker i fyllan.

Till slut fick han inte bo där mer...Och hade ingenstans att ta vägen...Så vad gör man...Jo, han och hans två rottweilrar fick ju flytta in hos mig i min lilla 2a.

Kan ju påpeka att jag är inte mycket för hundar, jag har varit livrädd förr, men har väl lyckats skärpa mig lite.
Det blev en jobbig period kan jag säga....Ingen av oss mådde bra.
Jag följde med honom till psyk, till Kbt, pratade med honom varje gång han skulle utanför hemmet, för att han mådde så dåligt att han knappt vågade ut med hundarna...
Men till slut....så började han på antidepressiva, och efter många om och men, så blev han okej.

Fick en lägenhet och har nu flyttat dit och mår efter omständigheterna bra.

Under tiden han bodde här, så gick jag ut med den ena hunden några gånger, varav den ena (och sista) gången så ryckte hon till så det blixtrade till i min arm :(...Tror ni att jag gick till akuten?,,,No,,,jag va ju inte döende *S*...
Tre dagar efter går jag dit,,,Dom säger att det är nog bara en sträckning, så jag fick en jättestor o ful mitella att bära...
Men,,ska det va slut där?,,, Inte då.....Fick tid hos en sjukgymnast,,, som stod frågandes varför jag inte blivit röntgad...Så hon skickade mig till röntgen,,,som stod lika frågandes om varför en sjukgymnast skickat dit mig....Men till slut röntgar dom mig,,,och ser att jag har brutit axlen och har en spricka i överarmen...Tro fasen man har haft ont :S...
Så det blev några veckor i dimman av tramadol, Voltaren och panodil...
Nu, två och en halv månad efter så är den rätt ok, kan dock inte röra armen bakåt eller upp...Men den funkar, det är huvudsaken:)..

Zynthéria går väl okej. Vi hade lördagen på Hbg festivalen, och det va en lycka kväll måste jag säga.
Nu står vi under vissa förändringar som bara kommer att bli bra tror jag=).

Sen då....Jo,,,Veckan innan festivalen träffade jag en nygammal kärlek...Som blev ny igen=)....
Känns helt fantastiskt bra <3.
Ni som känner mig vet ju att jag jämnt o ständigt har mina tveksamheter o grubblerier....Så även denna gång. Men denna gången är det inte pga mina egna tankar, utan andras. Några 'varnar' mig för honom. Att han ska utnyttja mig på nåt sätt. Men av någon anledning så känner jag att jag ärligt skiter i det. Jag mår bra med honom, han gör mig glad, får mig att le, och det känns skönt att ha honom hos mig.
Är det så att han lurar mig,,Ja, då får jag ta det då....Nu tänker jag njuta allt jag kan....

Vad ska jag mer skriva....
Jo,,,:(....Min ena bror har sagt upp bekantskapen med mig. Vilket väl inte är första gången vi bråkar.
Men denna gången va det missförstånd.
En vän till mig har ett barn som skadar sig själv. En föräldern bryr sig inte, så jag skrev mitt i allt elände en status på FB om att människor borde kunna ställa upp för sina nära o kära och inte bara blunda och tro att det försvinner av sig själv...Det tog min bror som en pik till honom, och sa att vi inte behöver ha med varann att göra längre. Jag kom med en idiotisk kommentar som inte alls gjorde saken bättre....Men..jag hoppas det kommer att lösa sig en dag.

Nu så kommer jag nog inte på mer att skriva....Ska krypa in i famnen på mitt fina hjärta och stirra in i hans vackra ögon:)..

Ha det fint allesammans,,,
Och ni får hemskt gärna skriva nåt...jag ser ju att folk läser, men inga kommentarer?...Tråkisar ;)...

Ha det gott & Älska mer=)

Krama nån som förtjänar det!